Att bli frihetsberövad och sitta inlåst utan att ha begått något brott. Det enda felet du har gjort är att du befinner dig på den platsen du gör. Akbar flydde till Sverige 2015. Tre år senare blev han inlåst på förvaret i Märsta.
– Jag har varit med om väldigt hemska situationer i mitt liv och förvaret i Märsta är en del av det.
Akbar kom hit till Sverige ensam, med psykiska trauman och fysiska men. Utan sina föräldrar från Afghanistan. Efter att ha blivit knivhuggen, legat i koma och inte ha någon familj kvar, hamnar Akbar på ett asylboende ute på den svenska landsbygden. Där blir han kvar i tre år, fram till den dagen gränspolisen knackar på dörren. Det är våren 2018 och Akbar blir kallad till ett möte två veckor senare. Han ber chefen för asylboendet ringa Migrationsverket och fråga vad mötet ska handla om.
– Jag sa till chefen att jag var jätterädd för att de skulle ta mig till förvaret, berättar Akbar.
Migrationsverket säger att de bara vill prata med Akbar och om inte han kommer till dem så kommer de till honom. Även fast de hade lovat att de bara ville prata, tror inte Akbar på det. Det gör han inte eftersom hans vän hade varit i samma situation. Och det blir som Akbar trodde, han blir förd till förvaret. Akbar är väldigt sjuk vid den här tidpunkten, han får flashbacks och mår väldigt dåligt.
– Ändå beslutade de att köra mig till förvaret och jag kunde inte säga någonting.
När han är framme möts han av fyra stycken från personalen, som börjar ställa frågor om hans situation. De frågar även om han är självmordsbenägen, vilket han beskriver sig vara vid den här tiden. Därefter blir han inlåst i ett rum ensam med två övervakare. Ett kalt rum med dålig luft, säng utan lakan och ingen dörr till toaletten. Ett rum som ska vara säkert från att kunna ta sitt liv. Det är i det här rummet han nu kommer att spendera de tre kommande månaderna.
– De sa till mig att jag fick VIP rummet.
”Om du vill dö här, så skickar vi din kropp till ditt land”
Senare samma kväll får han besök av två stycken från nattpersonalen, de pratar båda persiska. Från att vara glad att träffa människor som talar samma språk som han själv, till att det vänder och Akbar känner att situationen blir obehaglig. De frågar bland annat varför han kom till Sverige. Efter att han berättat att han flydde från döden, får han svaret, ”ni har alla samma situation, ni ljuger väldigt mycket. Era familjer är döda, era hus blev bombade, ni säger alla samma sak”.
– Jag svarade henne att det är krig. Det är samma för alla.
Personalen gör det också tydligt hur de agerar där på förvaret. ”Du kan dunka huvudet i golvet, vi kommer inte att hjälpa dig. Om du vill dö här, så skickar vi din kropp till ditt land”.
– Det var mitt ”Välkommen till Märsta”.
Advokat Gustaf Linderholm arbetar med förvarsärenden och har gjort det sedan 2015, hans flesta ärenden har varit från förvaret i Märsta.
– Min uppfattning är att de har en problematisk medarbetarkultur där. Då man inte längre ser den personen som är intagen som en människa. Jag har vid flera tillfällen observerat att det är en jargong i receptionen, där de uttrycker sig olämpligt om de förvarstagna.
En annan händelse som Gustaf Linderholm beskriver är en händelse som utspelade sig för tio år sedan. Då verkställighetsavdelningen på Migrationsverket firade med tårtkalas när de väl lyckades få ut en person ur landet. Vilket han beskriver som ett agerande som pekar i samma riktning, som de erfarenheter han har av förvaret i Märsta.
– Från att vara medveten om att man har ett uppdrag att förvara en person i ett inlåst utrymme, med full respekt för att det här är en människa vars rättigheter ska respekteras, till att vara ett löpande band, där det är mindre respekt för individen. Han är förvarstagen, vi skiter i honom liksom. Det är lätt att få ut utlopp för någon form av djävulskap, genom att jävlas med de förvarstagna.
Det är Gustaf Linderholms personliga uppfattning, baserat på egna iakttagelser och han har även kollegor med samma uppfattning av egna upplevelser.
”Kallade de förvarstagna för djur”
Akbars tid på förvaret i Märsta kom att präglas av verbal illa behandling från personalen och flera självmordsförsök.
– ”Vi ger medicin till dig för att vi fick ansvar för dig Akbar, men om någon vill ta en tablett eller 100 tabletter, det är inte våran grej”.
Han fick även höra av personalen vid flera tillfällen att det inte var någon idé att han hade en advokat. Utan enda sättet att komma ut därifrån var att bli deporterad till sitt hemland.
– Alla ville testa sin chans och göra så att man inte orkar längre. För att man då skulle skriva på ett papper och bli skickad tillbaka till sitt land, berättar Akbar.
Han hörde skrik från de andra rummen på förvaret, Akbar beskriver det som att personalen gick på de förvarstagna med fysiskt våld.
– Och varför? För att de ska deportera en papperslös person?
Enligt Akbar kallade personalen de förvarstagna för djur och han beskriver förvaret som värre än ett riktigt fängelse.
– Jag frågade en från personalen en dag, vad har vi gjort? Vi kommer hit och söker hjälp. Du kommer också från ett annat land, du har också kommit hit till Sverige för att söka hjälp, söka liv. Du fick ett liv i Sverige och jag fick inget liv. Vad är skillnaden mellan oss?
Migrationsverket ställer inte upp på intervju för att bemöta det som Akbar har berättat. I mejl skriver Pierre Karatzian från presstjänst på Migrationsverket, att det finns uppgifter om att personal inte ska ha följt de riktlinjer som finns och att det har framkommit att personalen inte har betett sig på ett lämpligt sätt, men att de inte kan uttala sig om specifika fall.
Han skriver också att det ska finnas rutiner för att utreda sådana uppgifter, att det då kan gå så långt att ärendet hamnar i Personalansvarsnämnden. I mejlet framgår det även att personal som arbetar inne på förvaret, anställs främst på grund av personlig lämplighet och att de ska genomgå en utbildning i att hantera hot och våld.
Blev utsläppt på gatan
Efter tre månader på förvaret i Märsta sa tillslut en anställd på afghanska ambassaden i Sverige, att Akbar var för sjuk för att vara inlåst där. Då beslutades det att han inte skulle vara kvar. Hans trauman och flashbacks, utan någon behandling, gjorde att personalen en dag kom till Akbar och sa att han var utsläppt.
– De visste att jag behövde hjälp, ändå släppte de bara ut mig på gatan.
Han fick inte ens ta en dusch innan han en dag bara skulle ut. Ut på gatan, utan pengar och utan någonstans att ta vägen.
Det kom att dröja ett helt år innan han tillslut fick sjukvård på en privatklinik i Stockholm, med hjälp av Stadsmissionen. Där han fick den behandling han behövde.
Idag är Akbar 21 år och lever i Sverige som papperslös. Via Stadsmissionen och andra organisationer som hjälper papperslösa, har han idag fått ett nätverk. Han bor i en lägenhet och erbjuder sin hjälp till sina vänner, med bland annat hans kunskaper i att laga persisk mat. Akbar berättar att han idag trivs med sitt liv, men att han aldrig räknar med att kunna få uppehållstillstånd i Sverige.
Karin Rader
karin_rader@hotmail.com