”De misshandlade oss med påkar och skrek att vi hade dödat deras folk och att vi var terrorister”. Våld mot journalister sker i Sverige så väl som i utlandet. Utrikeskorrespondenter utsätter sig själva för fara när de bevakar länder där förtroendet för journalistiken är mycket lågt.
Den 9 mars 2016 utsattes Sveriges Radios Rysslandskorrespondent, Maria Persson Löfgren, för en grov misshandel i Ryssland.
Tillsammans med ett antal journalister reste hon till delrepubliken Tjetjenien i Ryssland på en reportageresa.
Rysslands utrikesministerium var väl medvetna om att Maria Persson Löfgren och hennes kollegor var i Tjetjenien. Utrikesministeriet var de som hade gett gruppen ackreditering för resan och hade inte gett besked om att de inte kunde röra sig i något av områdena där de hade tänkt röra sig. Dessutom åkte gruppen med en organisation som var van vid att jobba i Tjetjenien.
Under resan förföljdes deras minibuss vid ett flertal tillfället av säkerhetspolisen. På vägen tillbaka från en skola som de besökt blev de till slut attackerade av bilarna som förföljt dem.
Ur bilarna hoppar ett antal unga killar som börjar slå med mot minibussen. Killarna slet ut och misshandlade chauffören innan de lyckades ta sig in i minibussen.
– Först drog de ut mig i ett dike och sen drog de ut de andra. De misshandlade oss med påkar och skrek att vi hade dödat deras folk och att vi var terrorister, säger Maria Persson Löfgren.
Killarna skrek att de skulle bränna upp minibussen. Sen slängde de in ett föremål i minibussen som började brinna och rätt snabbt sprängdes minibussen.
– Så där låg vi i ett dike och de tog våra mobiler. När de var färdiga så stack dem. Kvar hade jag hade bara kläderna som jag hade på kroppen.
Trots gruppens försök att vara öppna med sin resa gentemot myndigheter i landet och trots att minibussen befann sig på ett område som var upplyst och bevakat av gränspatruller så råkade de ut för en grov misshandel. Gruppen fick ingen vidare hjälp från polisen i efterhand efter misshandeln.
–Som journalist har man har ingen som kan hjälpa en, säger Maria Persson Löfgren.
Hon har påverkats på olika sätt av misshandeln hon råkade ut för.
En tid efter händelsen funderade hon på att försöka åka tillbaka. Till slut valde hon inte att inte göra det, bland annat på grund av att flera andra journalister också hade blivit attackerade.
Maria Persson Löfgren menar att de som attackerar folk ofta är unga människor som blivit rekryterade mot betalning. Hon menar också att de inte alls tänker på skadan de kan medföra.
– De som attackerade oss och många andra tänker inte att de hade kunnat orsaka någons död. De vill bara skrämma en till tystnad.
Den risken vill Maria Persson Löfgren inte utsätta sig för igen. Samtidigt hoppas hon att händelsens internationella uppmärksamhet kommer förbättra situationen i Tjetjenien. Uppmärksamheten som det fick är inte den bild som Tjetjenien vill visa upp av sig själva.
Som journalist har hon försökt att inte låta det som skedde påverka hennes val att skriva och rapportera från Ryssland.
Man har ett val som människa att inte befinna sig där det händer sådana här saker, men Maria menar att det ändå är viktigt att journalister kommer till delrepubliken Tjetjenien för att skildra människoöden.
Hon försöker att inte heller gå runt och vara rädd i sin vardag.
– Jag säger inte att jag går runt och tror att något sånt här ska hända mig igen, men jag är mer vaksam än jag var tidigare. För min personliga del så har jag fyra vuxna barn plus att jag hade ett barnbarn när detta hände. Mina barns reaktion var jättejobbiga.
På sjukhuset kontaktade Maria Persson Löfgren Sveriges Radio. Hennes äldsta dotter, också journalist, var den som först fick veta vad som hänt.
– Jag fick prata med min äldsta dotter i läkarens telefon när jag kom till sjukhuset. Hon var väldigt upprörd och grät. Och först då förstår man vad det hade kunna innebära. Det blev så tydligt att man har bara har ett liv och en hel massa människor runt sig som man också måste tänka på. De drabbas ju om jag drabbas. Det måste man ha respekt för.
– Jag vill inte heller bli tyst för då har de vunnit. Jag vill inte vara rädd men på något sätt så känner jag att man aldrig kan vara helt säker på att något sånt här inte kommer hända igen.
Linnea Ömmelspång
linnea.ommelspang@hotmail.com