På ett coronahärjat äldreboende läser isolerade Rigmor Norell bok efter bok. 88-åriga Ulla Brönnegård har just putsat alla sina fönster. I skuggan av coronaviruset forsätter Sveriges äldre att leva sina liv. Med döden ett steg närmre.
Ulla Brönnergård är 88 år och aldrig förr har hon haft så välstädade lådor.
– Vet du vad, jag skulle haft fönsterputs. Men jag tar inte in främmande som springer nu, det är en onödig risk. Så jag putsade alla fönster själv, säger Ulla Brönnegård.
I över två månader har hon suttit i karantän i sin bostad i Järfälla, strax norr om Stockholm.
– Mina barn tycker att jag är tokig. Stå och putsa fönster när jag är snart 90 år. Men du vet när man inte ser ut genom fönstren? Man vet inte om det är klarblå himmel eller mulet. Då kan du tänka dig att man blir nojjig.
Ulla Brönnegård har arbetat som sjuksköterska hela livet och hon håller sig till Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Hennes far smittades av spanska sjukan och Ulla påminner om likheterna mellan den nutida farsoten och den dåtida. Också den en infektionssjukdom som la sig som ett stenblock över bröstet.
– De kallar ju corona för sekelsjukdom. Ja hörru du, det här är en farsot i modern tid, säger hon.
En stund i solen
Hennes väninna Märta Lindström fyller snart 90 år. Varje onsdag, lagom till våfflan och kaffet, brukade hon besöka sin make på äldreboendet där han bor. Nu får de inte träffa varandra längre.
– Det var ju det bästa jag visste, att jag skulle få åka iväg med färdtjänst. Det är lite knepigt nu faktiskt. Och så får ju inte mitt barnbarn komma hit. Men jag löser mycket korsord. Det är vad jag håller på med, berättar hon.
Liksom Ulla Brönnegård har hon ett helt arbetsliv inom vården bakom sig. Redan som nioåring fascinerades hon av sjuksköterskeuniformen grannflickan hade på sig när hon kom hem på permission från sjuksköterskeutbildningen i Uppsala.
Sedan examen 1954 har de två väninnorna försökt träffas en gång i månaden. Nu måste alla deras samtal hållas över telefon eller genom köksfönstret ut på trottoaren.
Märta Lindström sitter i rullstol och kan inte ta sig hemifrån utan hjälp från hemtjänsten. Men ut på sin balkong i söderläge kan hon ta sig och när allting är som det är får man nöja sig med det lilla.
– Det finns trots allt många som har det värre. Men jag saknar väldigt att jag inte kan hälsa på Rolf, säger Märta Lindström.
När ska karantänen ta slut?
Ingen kan tala om hur länge vi kommer behöva leva med viruset. Från att statsepidemiolog Anders Tegnell den 16 mars talade om ”åtminstone de närmsta veckorna”, har tidsperspektiven sakta förskjutits och förlängts. Nästan på dagen två månader senare uttalar sig Johan Carlson, Folkhälsomyndighetens generaldirektör.
– Så länge vi lever med det här viruset, och det kommer vi nog få göra ett antal år, så blir det en högre risk att vara äldre.
Han antydde att man till slut kommer behöva lätta på restriktionerna. Trots att den faktiska risken för de äldre förblir lika hög som den är idag. För hur länge kan man rimligtvis begära att människor ska leva isolerade?
– Jag står väl ut. Eller jag intalar mig att jag måste stå ut. Jag vill hellre dö knall och fall än att plågas i denna sjukdom som verkar vara så hemsk, säger Ulla Brönnegård.
Berga äldreboende
På Berga äldreboende i Solna bor Rigmor Norell. Under andra världskriget arbetade hon som krigssjuksköterska i Gävle. Hennes blivande man var inkallad läkarstudent.
Nu är hon isolerad på sitt rum på Berga äldreboende. Hon träffar bara personalen som kommer in på rummet med mat eller för att hjälpa till med mediciner och hygien.
– Det är hemskt ensamt. Hemskt, hemskt ensamt. Jag läser mycket. Mina ögon räcker snart inte till, säger Rigmor Norell.
I april anmäldes äldreboendet till Arbetsmiljöverket. Då hade 27 av boendets 96 boende avlidit. Stora delar av den ordinarie personalstyrkan var sjukskriven och fackförbundet Kommunal pekade på allvarliga brister i smittskyddsrutinerna.
Rigmor Norell berättar att hon helt saknar kontaktperson. De hon tidigare haft har sjukskrivit sig eller slutat. Hennes son tycker att hon borde flytta till ett annat boende.
– Men det vill jag inte. För jag förstår ju att jag inte kan ha så långt kvar och då tycker jag att det är lite löjligt att flytta också, mitt uppe i alltihop, säger Rigmor Norell.
Märta Lindström och Rigmor Norell lärde känna varandra när Märta en gång i veckan kom till Berga äldreboende för daglig verksamhet.
När nyheten om förhållandena på äldreboendet nådde pressen följde Märta Lindström oroligt med i nyheterna. Från sin karantän hemma i lägenheten läste hon att många på äldreboendet dött. Men trots att hon ringde till boendet kunde hon inte få information om ifall hennes vänner blivit sjuka. Man hänvisade till sekretess och Märta Lindström fick inget veta.
Den nya ättestupan
Enligt Socialstyrelsen har hälften av de som avlidit i covid-19 i Sverige bott på ett särskilt boende. En fjärdedel har haft hemtjänst. Det totala antalet döda har i början av juni passerat 4500 personer. Anders Tegnell säger att de höga dödstalen till viss del är en skuld vi måste betala för en sedan länge eftersatt äldreomsorg. Han intervjuas i Söndagsintervjun i Sveriges Radio P1.
– Det är en fruktansvärd situation vi har hamnat i. En situation som väl också belyser en del svagheter i det svenska samhället, som vi kanske egentligen har sett men inte hela vägen förstått, säger Anders Tegnell.
– Du vet förr i tiden så kastade man ju alla icke-hanterbara gamlingar efter ett stup. Så blev man av med dem vet du. Det är ättestupan det här, vet du inte det? Vi har döpt coronaviruset till den nya ättestupan, säger Ulla Brönnegård.
Hemtjänsten
I sin lägenhet på Valhallavägen i Stockholm går Göran Sprinchorn runt med spritflaska efter att hemtjänsten varit där. Han är bekymrad eftersom det är så många olika som kommer. De flesta har handskar, men det är sällan de har munskydd.
–En vacker dag, då dyker det upp någon som har drabbats av corona. Och då gäller det, säger Göran Sprinchorn.
Han är egentligen inte rädd för döden. Som 93-åring har han sett så många vänner dö, att döden blivit en del av livet. Det är för sin dotters skull som han går med spritflaskan som vapen.
– Jag tar det helt naturligt. Det är klart, man kan vara rädd för att man ska råka ut för obehagligheter och sådär. Men det får man ta den dagen det kommer.
Vem ska leva och vem ska dö?
I coronautbrottets kölvatten har det uppstått en debatt om villkoren för liv och död på svenska äldreboenden. Dagens Nyheter rapporterar om läkare som ordinerar palliativ vård utan att ha träffat de boende. En man vittnar om att hans pappa återfick livet, trots att vården dömt ut honom som alltför svag.
Carl Johan Fürst är professor i palliativ vård vid Lunds universitet och har levt hela sitt yrkesliv nära döden. Han välkomnar diskussionen om livets sista tid men vill nyansera bilden av det som nu händer på Sveriges äldreboenden.
Han framhäver att statistik visar att hälften av dem som flyttar in på ett särskilt boende i Sverige dör inom två år. Många av dem som nu avlider i covid-19 på äldreboenden hade med stor sannolikhet inte lång tid kvar att leva, med eller utan coronaviruset.
Palliativ vård innebär att man lindrar istället för att bota. Carl Johan Fürst anser att det är viktigt att vi pratar om döden för att veta vilken slags vård en skör anhörig vill ha när något tillstöter.
– Palliativ vård är ett förhållningssätt när livet börjar vara ändligt, säger han.
Han menar att coronadöden för de sköra äldre troligtvis är odramatisk. Eller, så odramatisk som en död kan bli.
– Kanske att du får lite andnöd och andningsbesvär men det är inte ens säkert att du känner av det eftersom du tappar medvetandet innan det kommer. Och så tynar du bort i denna sjukdom, säger Carl Johan Fürst.
”OM JAG VILL RINGA EN MÄNNISKA SÅ KAN JAG INTE DET. FÖR JAG HAR INGEN ATT RINGA TILL”
rigmor norell
På Berga äldreboende i Solna har Rigmor Norell börjat läsa romanen Testamente.
– Kan du tänka dig! I dagens läge känner jag ingen människa. De är döda allihop. Om jag vill ringa en människa så kan inte jag det. För jag har ingen att ringa till, säger hon.
Efter att besöksförbud infördes på Sveriges äldreboenden har media rapporterat om isolering och ensamhet. Men Carl Johan Fürst påpekar att ensamheten är långt ifrån ny.
– På de flesta äldreboenden är det många boende som ändå inte får besök varje vecka utan mycket glesare, säger Carl Johan Fürst.
Vak när någon dör finns ibland, men inte alltid.
– Det har man inte så ofta, nej. Har man tur så kan någon undersköterska eller något sjukvårdsbiträde sitta hos en döende om inte familjen finns där. Men det är inte alltid så.
Vem är rädd för döden?
Märta Lindström har till slut fått veta att väninnan Rigmor Norell lever och mår bra. Trots att det är svårt att prata i telefon när hörseln sviker lovar Märta att ringa flera gånger i veckan. Dödstalen stiger på Berga äldreboende. Enligt personalen har nu en tredjedel av de boende avlidit.
Rigmor Norell dricker lite vatten för att rösten ska orka.
– Jag säger till mina barn, låt mig inte ligga och dö ensam. Men det är klart jag kommer göra det. Som barn var jag så rädd för att dö att jag inte tordes somna om kvällarna.
Det blir tyst en stund på andra sidan telefonen.
– Jag kan ju bli ett sandkorn kanske, eller jag kanske blir en fågel som skriker och är hungrig i ett träd. Kroppen, det förstår jag. Den bränns ju upp och blir bara lite aska men själen, själen vart tar den vägen?
Lenke Pereswetoff-Morath
lenkemorath@gmail.com