Kanske är det inget nytt att journalistbranschen domineras av otrygga anställningar och en dålig ekonomi. Så kom covid-19 och la sig som som ett körsbär på kakan. Paradoxalt nog har vi samtidigt ett samhälle där journalistiken behövs mer än någonsin.
För tio år sedan fick Linda Hedenljung jobb som grävande reporter på Östersunds-Posten. Några år senare avslöjade hon en märklig mångmiljonaffär mellan Peab och Östersundshem. En affär som visade sig ligga till grund för brottsligheten som pumpade in miljoner till Östersunds Fotbollsklubb (ÖFK).
Den femte november förra året dömdes Daniel Kindberg till tre års fängelse för bland annat grovt bokföringsbrott. Daniel Kindberg satt vid avslöjandet som VD på Östersundshem och på ordförandeposten i ÖFK. Efter avslöjandet fick Linda Hedenljung ta emot kritik och hat.
– Jag fick smeknamnet Linda Heden-ljug i kommunhuset och Daniel Kindberg anordnade offentliga mötet i Östersundshems olika lokaler där han höll tal och hävdade att jag var en lögnare.
Kritiken kom också från högt uppsatta politiker i kommunen. Dåvarande kommunalrådet Ann-Sofie Andersson (S), som senare fick avgå på grund av skandalen, delade inlägg på Facebook. Där uppmanade hon bland annat till att inte lyssna på Linda Hedenljung, som hon kallar för en “bitter murvel i oförställd och äcklig skadeglädje.“
Blir det inte tufft att genomföra en sådan här granskning? Hur orkar man?
– Det krävs att man har en redaktion och en chef som står pall. Du behöver tålamod och framförallt känna dig trygg i din anställning och på din redaktion, säger Linda Hedenljung.
Detaljkunskaper och kontakter är viktiga komponenter för att lyckas med gräv, något som kan vara svårt att skaffa sig om man måste hoppa runt på olika anställningar menar Linda Hedenljung. Hon tycker att det är oroväckande att många har otrygga avtal och menar att det kan vara skadligt för journalistiken.
– Risken är då istället att det slår över och man överdriver för att komma in på ett hörn, säger Linda Hedenljung.
Lagen om anställningsskydd (LAS) är en lag som kom till 1974, med syfte att skydda arbetstagaren. Skyddet innebär idag att den som varit anställd som vikarie i sammanlagt mer än 12 månader under de senaste tre åren, har företrädesrätt till nästa anställning som blir ledig.
Utlasad och inlasad är två begrepp som används flitigt i journalistbranschen. I praktiken betyder det att man brukar bli utlasad innan företrädesrätten träder i kraft. Inlasad blir man sällan, då har man jobbat över de 12 månaderna och har alltså företrädesrätt. Om man anmäler den inom en viss tid, annars gäller inte företrädesrätten.
Åse Harding, ombudsman på Journalistförbundet, ser ett problem i att LAS inte blivit ett skydd mot arbetstagaren i tillämpningen.
”ARBETSGIVAREN ÄR LIVRÄDD FÖR ATT VIKARIER SKA FÅ FÖRETRÄDESKRAFT TILL ÅTERANSTÄLLNING, DÄRFÖR KASTAS MAN UT EFTER 11 MÅNADER.”
ÅSE HARDING
Hos public service-bolagen ligger de genomsnittliga siffrorna på 20 till 25 procent visstidsanställda. Någon tillförlitlig sammanställning på anställningsformer för alla medier finns inte.
Åse Harding säger att de alltid försöker motverka när visstidsanställning används på fel sätt. Till exempel om man använder sig av visstidsanställda när det egentligen finns ett behov för en tillsvidareanställning. Eller att man trixar med anställningsformen för att undvika anställa.
– Arbetsgivaren är livrädd för att vikarier ska få företrädesrätt till återanställning, därför kastas man ut efter 11 månader. Detta har fackförbundet fört gerillakrig om de senaste åren. Men det är inget man gör i en handvändning.
Men varför ser det då ut såhär? Är det en pengafråga?
– Nej, snarare en maktfråga. Arbetsgivaren vill ha kontrollen när, vem och hur de anställer, säger Åse Harding.
På HD-Sydsvenskan kommer många av vikarierna från bemanningsföretaget Marieberg Media. Malena Henriksson, redaktionschef på Sydsvenskan, betonar att vikarierna är viktiga för dem och att de är måna om att ha ett system som fungerar. Hon menar att vikarier de anlitar är en redaktionsmedlem som vilken reporter som helst.
Har du märkt av ett en vikarie kan känna sig hämmad av att vara just vikarie?
– Hypotetiskt sett är alla otrygga anställningar hämmande. Men och andra sidan så vill vi inget hellre än att ha vikarier som visar på drivkraft, vilja och är initiativrika. Det är sånt vi vill premiera. Så jag hoppas att vi sänder ut de signalerna.
”DE SMÅ CHANSERNA SOM KANSKE FANNS FINNS INTE LÄNGRE”
ALBIN ARRLING
Albin Arrling tar examen från Journalistprogrammet på Lunds universitet nu i sommar. I brist på jobb, hade han planerat att resa i höst. Men i och med coronapandemin ska han istället ta det lugnt och fundera ut vad han ska satsa på.
– Det är svårt att ha superpositiva framtidsutsikter. Jag vet att det är klasskompisar som är besvikna. Framförallt för att praktiken brukar vara en port in till jobb. Sen blir det inte så och det är ju tråkigt. De små chanserna som kanske fanns finns inte längre.
Freja Wellrath Hasslebäck tar examen från Södertörns journalistprogram om några dagar. I våras gjorde hon praktik på SVT Vetenskap.
Redan första veckan på högskolan blev de varnade för bristen på jobb och att det skulle bli tufft. Så hon var förberedd. Men hur coronakrisen kommer att påverka hennes framtida arbetssituationen har hon svårare att säga något om.
– Jag har sökt flera jobb inom public service men inte fått något än. Bara ett svarsmejl att ansökningsprocessen fördröjs något. Men jag hoppas få komma tillbaka i höst.
De paradoxala tiderna, där journalistiken behövs mer än någonsin utan att resurserna riktigt finns, förstärks ytterligare med pandemin. Sydsvenskan ser, genom olika mätningar, ett sug efter granskade journalistik.
– Vi är ganska besatta av att mäta hur våra läsare tar emot vår journalistik. Hittills har vi tydligt sett att det som bäst tas emot av våra läsare, är granskande journalistik eller större grävjobb.
”LÄRDOMEN I BRANSCHEN NU EFTER MAN HAR STÄLLT OM, ÄR ATT EGEN FÖRDJUPANDE ORGINALJOURNALISTIK LÖNAR SIG. DET ÄR JU GLÄDJANDE OCH BANAR VÄGEN FÖR EN ANNAN TYP AV JOURNALISTIK”
THERESE ROSENVINGE
Omställningen hände för cirka två år sedan, hos morgontidningarna. Man insåg att intäkter från annonser inte är framtiden utan det måste satsas på betalda prenumerationer digitalt. Då ställde alla om på kort tid och införde eller byggde ut sina premiumtjänster, i folkmun, betalväggar. Det berättar Therese Rosenvinge, producent på Medierna i Sveriges Radio P1.
– Lärdomen i branschen nu efter man har ställt om, är att egen fördjupande originaljournalistik lönar sig. Det är ju glädjande och banar vägen för en annan typ av journalistik.
Hon tycker att man tydligt ser att morgontidningarna, och nu även Expressen, på bred front satsar på digitala läsarintäkter. Tidningarna har helt enkelt sett och vittnar nu på bred front om att det är när man har egna bra kvalitetsgrejer som nya läsare öppnar plånboken (och stanna kvar).
– Om man backar fem år tillbaka i tiden pratade man jättemycket om clickbaits och klickjakt. Den här affärsmodellen som man tror på nu, den banar ju vägen för motsatsen.
Aftonbladet var en av de första att använda sig av betalväggar. Då var det en annan typ av journalistik. Med innehåll som till exempel nöjesskvaller och hälsa. Men nu har även en mer djupodlad och samhällsskildrande journalistik tagit plats.
Erik Ficktelius, frilansjournalist och före detta VD på UR, menar att även den första typen av journalistiken är viktig.
– Jag kan dra det så långt och säga att till och med skvallerpressen har en viktig funktion i vårt samhälle. Jag syftar till nyhetens ursprung, att en nyhet är ett basalt mänskligt behov.
Han tycker att fler borde betala för journalistiken och att medierna borde bli bättre på att ta betalt konsekvent.
– De behöver vara stolta och ihärdiga i att ta betalt även digitalt och erbjuda kvalitetsjournalistik. Det är många beredda att betala för. Utmaningen är att hitta marknadsmässigt gångbara betalningsmodeller och nivåer, då kan förutsättningar bli väldigt goda, säger Erik Ficktelius.
Det är som sagt inget nytt att det krisar i journalistbranschen. Det har det gjort de senaste 20 till 30 åren. Det går inte heller att skylla allt på coronakrisen. Några veckor innan det på allvar bröt ut här i Sverige, rapporterade Dagens Media att Expressen och magasinet Lifestyle ska spara ytterligare 115 miljoner. Anledning uppges vara en svag annonskonjunktur.
Så är det fler betalande kunder och marknadsmässigt gångbara betalningsmodeller som krävs för att få ett tryggare, mer stabilt mediesverige? För om problemen har en monetär kärna, då kanske lösningen finns där. Men handlar det om strukturer och makt, då behöver man kanske gräva ännu djupare.
Maria Petersson
maria.petersson87@hotmail.com