Svensk-somaliska läkare larmade i slutet av mars om att samhällets information om coronaviruset missat stora invandrargrupper i Sverige. En kraftig kritikstorm bröt ut bland människorättsaktivister, privatpersoner och invandrargrupper. Regeringens information om viruset nådde inte vissa grupper och många människor hann dö i Järva-området i Stockholm.
Coronaviruset har visat att nyheter är hårdvaluta i kris. Behovet av korrekt information är nästan oändligt och journalister jobbar intensivt med att vårda sitt förtroende. Men är journalistiken så inkluderande som vi tror att den är under kristider?
– Läsarna efterfrågar mycket information om corona. Det här är en samhällskris och väldigt många människor är oroliga. Vi har också en annan uppgift, vilket är att skapa en form av trygghet och medvetenhet, säger Heidi Avellan.
Heidi Avellan jobbar som politisk chefredaktör för ledarredaktionen på Sydsvenskan. Att alltid försöka vara saklig men trots det inte selektiv i hur en ska rapportera om coronaviruset är en svårighet som tidningar och journalister står inför menar hon. Människor uppmanas att arbeta hemma, att tvätta händerna ofta, hålla avstånd och att värna om riskgrupper. Något som också journalister försöker nå ut med i sin coronabevakning.
– Vi kan inte täcka upp allt. Vi kan göra vårt bästa och försöka hitta så många vinklar som möjligt, jag tror att alarmistiska rubriker och vilda spekulationer är jättefarliga. Det förstör också tilliten, säger Heidi Avellan.
I sådana här kriser sprids det uppgifter som kan vara svåra att verifiera och kravet på en inkluderande journalistik som når ut till alla grupper i samhället och som ger läsare en delaktighet i vad det är som händer är viktigt för många journalister och medier. När larmet kom från läkarföreningen bekräftade Folkhälsomyndigheten en överrepresentation av dödsfall hos invandrargrupper. Statsepidemiologen Anders Tegnell betonade också att alla i samhället ska se detta som ett viktigt budskap och beskrev hur vi kan rikta insatserna mot de här grupperna.
Balansgången mellan att publicera uppgifter som är bekräftade och undvika osäkerhetsmarkörer är knivig, fortsätter Heidi.
En som har följt coronadebatten noggrant är Sagal Omar. Hon är svensk-somalier och tycker att medier har haft en återhållsamhet när man rapporterat om coronapandemin i relation till vissa grupper i samhället.
Hur tycker du att medier har valt att rapportera om svensk-somalier i relation till coronaviruset?
– Jag tycker att man har informerat om oss på ett felaktigt sätt. Dåligt, kan jag säga. Faktum är att många har reagerat på det här och varit kritiska i hur man väljer att berätta om det, säger Sagal Omar.
Sagal Omar jobbar vanligtvis som tolk men har hoppat in som hälsoinformatör för region Stockholm under coronapandemin. I hennes vardag träffar hon många icke-svensktalande personer och personer som kommer från marginaliserade grupper.
– Det är inte lätt, det är många som har tyckt att tillgängligheten till information har kommit för sent, berättar Sagal Omar. Även om det har gjorts krafttag för att nå ut med information om corona till alla grupper från både myndigheters sida och från journalister kom satsningen för sent, menar Sagal Omar.
I slutet av mars avslöjade SVT att minst 6 av de 15 döda i stockholmsområdet hade somalisk bakgrund. Det satte igång en politisk diskussion hos makthavare och en diskussion i samhället i stort om vilka som involveras i informationsspridandet. Strålkastarljuset hamnade även på journalisterna. Överrepresentationen av dödstalen hos invandrargrupper i jämförelse med majoritetsbefolkningen blev tydlig.
I sociala medier bemöttes nyheten om en överrepresentation av svensk-somalier bland de avlidna med rasism och hån. Likaså har Sagal Omar bemötts med hånfulla kommentarer ute på gatan.
– En gång när jag var ute med en vän pekade en man på oss och sa: ”Ni är analfabeter! Ni kan inte läsa! Det är därför smittan har kommit till er”. Det var jättejobbigt att höra, säger Sagal Omar.
Informationen kom för sent
Det är ytterst sällan allmänheten får veta att en etnisk grupp i Sverige skulle vara särskilt drabbad av ett virus. Ofta är sådan information sekretessbelagd eller svåråtkomlig. Men efter avslöjandet från läkarföreningen förändrades den journalistiska skildringen av coronakrisen. Medier presenterade dödssiffran på utrikesfödda, privatpersoner vittnade om felstavningar på informationsblad från myndigheter och trångboddhet lyftes som en bidragande riskfaktor till smittspridningen. Orsakssamband om varför invandrargrupper drabbades hårdare av covid-19 i Sverige började lyftas upp.
”Man borde inte lägga fokuset på fel saker och svartmåla en viss grupp”
SAGAL OMAR
I den tidiga mediebevakningen av coronakrisen gick det att läsa om tips till hemmakontoret. Detta efter att Folkhälsomyndigheten rekommenderat alla medborgare att jobba hemifrån. Men hur många har ett hemmakontor? När Sagal Omar började jobba som hälsoinformatör träffade hon på personer som valde att gå till jobbet – fastän de hade symtom.
– När man är ute och jobbar så får man höra mycket. Jag träffar många ensamstående mammor som tillhör riskgrupper och som inte kan jobba hemifrån. De har inte råd att stanna hemma även om de är sjuka, man vill inte riskera att förlora jobbet.
Sagal Omar upplever också en selektivitet i hur journalister väljer att bevaka coronakrisen i Sverige. Hon reagerar på det faktum att journalisterna när nyheten om de överrepresenterade dödsfallen hos svensk-somalier lagt sig istället började fokusera på folkgruppen i sig. Journalistiken saknade ett helhetsperspektiv, vilket resulterade i att den blev mer exkluderande än inkluderande.
– Det är inte samma i hur man rapporterar om olika stadsdelar. Jag hade velat se samma typ av rapportering om Södermalm, eller hur många som blev smittade efter sin skidsemester under påsklovet. Är de analfabeter?
Sagal Omars besvikelse är tydlig under vårt samtal. I hennes roll som hälsoinformatör har många journalister frågat om de kan intervjua henne, och väldigt ofta tackar hon nej. Hon vill inte ställa upp om artikeln bara ska fokusera på att invandrare dör på grund av att de inte kan läsa informationen.
Vad tycker du hade kunnat göras bättre?
– Mycket. Man borde inte lägga fokus på fel saker och svartmåla en viss grupp, säger Sagal Omar.
Heidi Avellan reagerar också på problematiken i alarmistiska rubriker. Hon menar att inkluderande journalistik inte bara är viktig, utan grundläggande för att bygga tilliten hos läsarna, speciellt när vi är mitt uppe i en pandemi.
– Många medier talar ju om att “somalier gör på det här sättet, därför ökar smittspridningen”. Man ska inte killgissa och påstå att det är journalistik, säger Heidi Avellan.
Är journalistiken så inkluderande som vi tror att den är?
Pia Lobell jobbar som redaktionschef på Skånska Dagbladet och har följt hur rapporteringen om coronaviruset och Järva-området i Stockholm har utvecklats. Likt Heidi Avellan pekar hon på problematiken med en exkluderande journalistik under kristider. Hon understryker att det är betydande att som journalist vara saklig och korrekt i sin rapportering.
– Det finns risk att man skrämmer upp folk, men belyser man inte allvaret finns det risk för att ingen bryr sig, säger Pia Lobell.
Hon säger att det vanliga journalistiska arbetet ska fortgå.
– Man måste fortsätta tänka på det som sägs och analysera det hela och ge perspektiv på det. Det är en balansgång.
Coronavirusets utbrott har påverkat alla delar av samhället och planterat oro hos människor världen över. Behovet av korrekt information är alltid grundläggande – men kanske framför allt i kristider. Att sluta jobba med en inkluderande journalistik är som att trycka på stoppknappen, det ökar misstron för nyhetsmedier. Huruvida samhället och journalister har fått sig en tankeställare till nästa pandemi återstår att se.
Yasmine Abdullahi
yasmine.abdullahi@live.com