Andreas Persson plågas av skammen för sin egen bristande kulturkonsumtion. Räddningen kommer i form av kulturjournalistik. Något han menar öppnar en väg in i det offentliga samtalet för honom och andra.
”Om den vrede, som grep Akilleus, Peleus’ son, handlar min berättelse, den fruktansvärda vrede, som vållade grekerna så många kval. Många tappra mäns själar sände den ned till Hades, som deras lik kastade den som ett rov för hundarna och som föda för fåglarna. Så var Zeus’ vilja.”
Så inleds den översättning av Iliaden som jag står och dammar i min lägenhet. Min utgåva hittade jag för ett antal år sedan bland hyllorna på det nu nedlagda antikvariatet bredvid porslinsbutiken på Amiralsgatan i Malmö.
Om jag nu ska vara helt ärlig har jag i skrivande stund inte läst mer ur Iliaden än det jag citerat ovan. Trots egenskaper som dålig motivation, bristande självdisciplin och lathet är det för mig viktigt att uppfattas som mer kultiverad och beläst än vad jag egentligen är.
Min starka övertygelse är att min lathet inte är unik. Inom folkfysiken och dansbandslyriken har man länge talat om minsta motståndets lag. Där gör man en poäng av att allt och alla kommer välja den minst energikrävande vägen. “Gå inte över ån för att hämta vatten”.
Vad är då smidigare än att ta del av andra människors reflektioner och tankar kring kultur- och samhällsfrågor? Vi människor vill, och behöver, skapa oss en självbild med en tillhörande plats i samhället. Men ofta kan ambitionen vara större än orken.
Från hyllan i min enrummare på Nobeltorget plockar jag ner den klarröda tegelstenen som är Das Kapital. Jag sätter mig i min fåtölj och betraktar den. Till min förvåning hittar jag ett hundöra på sidan 46 och minnet sköljer över mig. Jag har läst något om värdet på kappor. Kanske inte tillräckligt för att göra en ordentlig analys men nog för att dra en enkel referens.
När journalistik ska definieras belyser man ofta att den ska verka för att vara så objektiv som möjligt. Utöver detta ska den även vara upplysande, ifrågasättande och granskande.
För mig, och antagligen många andra, är journalistiken även en viktig aktör som samhällsbildare. Att ta del av journalistik innebär att lära sig nya saker.
Kulturen i sin tur underhåller men fyller också en roll i att engagera befolkningen i det offentliga samtalet och väcka känslor. För arbetarrörelsen har teater, dans och sång varit ett sätt att skapa gemenskap och förmedla sitt budskap. Under 1900-talets början sjöng de amerikanska fackföreningarna bland annat sånger skrivna av svensk-amerikanen Joe Hill.
Genom att komponera nya, ofta komiska, texter till etablerade melodier snappade folk lätt upp budskapet. Efter en omdiskuterad arkebusering lyckades ”mannen som aldrig dog” leva vidare som martyr för arbetarrörelsen.
Faktumet att vi än idag hör uttrycket ”Sörj inte, organisera er” är tack vare spridningen av ett telegram Joe Hill skickade till en vän strax innan sin död.
Att kulturen påverkar människor är allmänt känt. Där det finns totalitära regimer uppmuntrar överheten gärna till den klassiska aktiviteten bokbål. Nazisterna gjorde det, och om jag litar till hitlåten “Den kinesiska muren” brändes så gott som alla böcker i Kina under grundandet av Qindynastin. Än i dag är censur rätt populärt på många håll i världen och diverse kulturutövare riskerar dagligen att straffas för sina verk.
Att begränsa och kontrollera kulturen betyder makt över det offentliga samtalet och, i viss mån, människors tankar. Förra året, 2019, skrev Ystads Allehandas Bengt Eriksson en krönika där han önskade ett större stöd till kulturbevakningen. I ingressen förklarar han:
”Varför är det viktigt med kultur? För att kultur sätter igång hjärnan, får oss att tänka och tänka på andra sätt. Olika sorters kultur lägger ständigt nya grundstenar till ett demokratiskt samhälle.”
För att demokratin ska hållas levande måste vi, medborgarna, ständigt tänka, diskutera och ifrågasätta. Kulturen är verktyget, scenen och plattformen som gör detta möjligt samtidigt som kulturbevakningen kritiserar och hjälper till att göra den tillgänglig.
I DN ifrågasatte krönikören Greta Thurfjell 2018 i vilken mån moderaternas partiledare faktiskt är den han utger sig för att vara:
“För Ulf Kristersson må vara ett Kentfan, men han är inget äkta Kentfan. I P1:s ”Söndagsintervjun” fick han i somras välja en Kentlåt att spela, och valde ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)”. ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)”! Visst, det är en bra låt, men Kent har avslutat sina konserter med den sedan 2005, det är som att utge sig för att vara Springsteenfantast och ha ”Born in the USA” som favoritlåt.”
Att utmålas som posör är hårt. Samtidigt som det kanske är just det han är, precis som jag. Viljan att framstå som kultiverad kan vara stor, och så länge ingen kommer på dig så kan du vara med och snacka.
I låten Max 500, av tidigare nämnda politikers favoritband, refereras det till både dansstjärnor och författare, bland annat Mary Shelley. Och fast jag ännu inte läst hennes mest kända verk, Frankenstein, är historien ganska bekant. Det jag känner till har jag fått från filmer och andras återberättande.
Men det finns många som faktiskt har läst om studenten som lyckas skapa liv och sedan misslyckas med att ta ansvar för det. Och det är lite det som är poängen. Vi berättar för varandra, tar del av varandras tankar, sen diskuterar vi.
Jag tittar upp på väggen i min lägenhet. Där hänger den inramad, släktklenoden, tidningen Arbetets första nummer. Daterad sjätte augusti 1887. ”Upprop till Malmö arbetare och medelklass” lyder rubriken i första spalten.
När allting kommer kring är kulturen inte ensam om att sprida tankar. Tidningarna och medierna har också en rik historia av att yttra idéer och samhällskritik. I så gott som varje publicerad dags- och kvällstidning kan vi dagligen läsa ledar-, opinions- och kultursidor.
Dessa skribenter deltar och bidrar precis som kulturen till den offentliga debatten.
Till följd av en viss global pandemi är kulturlivet i Sverige, så väl som resten av världen, i skrivande stund hotat. Många länder har stängt ner allt som inte anses vara samhällsbärande.
Restauranger, eventarrangörer och kulturarbetare står och dinglar på kanten till avgrunden, om de inte redan fallit det vill säga. För dem har den här tiden inneburit att antingen försöka anpassa sig, vilket inte automatiskt innebär någon garanti för överlevnad, eller lägga ner verksamheten.
I nyheterna vittnas det om hur konserter flyttar ut på internet eller lägenhetsgårdar, hur stjärnkrogar erbjuder hämtmat och arrangörer breddar sina verksamheter.
Genom att dessa nya lösningar når människor ges kulturen en större chans att överleva och, om allt går väl, snabbt återhämta sig. Men själva kulturjournalistiken är mer än så.
I Bengt Erikssons tidigare nämnda krönika går det att läsa:
”Ett av kulturjournalistikens viktigaste syften är att blåsa luft i kultur- och därmed samhällsdebatten, så att den demokratiska diskussionen aldrig falnar och slocknar.”
Där kulturen blir lidande blir även demokratin lidande. Och för att fritt tänkande ska frodas behöver vi inte bara de som skapar tankarna utan också dem som ifrågasätter dem, gör dem tillgängliga, sammanfattar dem och rapporterar om dem.
Kulturbevakningen gör det möjligt att ta del av kulturen utan att själv konsumera den. Så att även de som inte kan, orkar eller har råd kan ta del av samtalet.
Denna text är menad att vara reflekterande, skribentens står själv för åsikterna.
Andreas Persson
infotillandreas@gmail.com