Inom den kommunala vård och omsorgen är är meddelarfriheten som starkast. Ingen anställd får straffas för att ha pratat med media. Men enligt kommunal väljer många att vara tysta: “Det finns alltid sätt för arbetsgivaren att komma åt en”.
– Det är nog många som är rädda.
Vad är de är rädda för?
– Att saker ska komma fram. Saker och ting som inte gått rätt till.
Det är maj 2020
Coronapandemin har pågått i lite mer två månader. Över fyra tusen personer har dött efter att ha konstaterats smittade av covid-19 i Sverige.
Anna Skarsjö har precis lagt på luren.
– Dag, kväll, dag, kväll, dag, kväll, hon studsade mellan timmarna; alla helger, röda dagar. En, eller kanske två dagars vila.
Anna Skarsjö är ordförande i fackförbundet Kommunal, avdelning Väst.
– De här är de svåraste frågorna för oss att driva. Ingen chef skulle ju erkänna att de straffar en anställd för att de pratat med media. Men ett dåligt schema, det kan förstöra någons liv, hade hon sagt.
Det är april 2020
Ungefär en månad innan samtalet med Anna Skarsjö. Det konstateras att en tredjedel av de som dött i Sverige, efter att ha smittats med covid-19 har bott på vårdhem och undersköterskan “Lisa”, berättar för Göteborgs postens reporter att hon inte får använda munskydd på jobbet.
“Lisa” jobbar på ett av kommunens äldreboenden där smittan spridit sig. Fem personer har dött på en och samma dag, berättar hon.
Göteborgs postens reporter citerar “Lisa”.
– Ni får inte skrämma de äldre, säger hon när hon berättar om direktiven hon fått från sin enhetschef.
Arbetsförhållanden ifrågasätts. Skyddsutrustningen sägs vara otillräcklig, om än befintlig.
Informationen är bristfällig. Debatten om vad som bör och inte bör komma ut – och till vem, är igång. Frågorna är många. Var finns de smittade? Hur många är de och, hur; hur i hela världen ska vårdpersonalen skyddas?
– Det är klart att man är rädd, säger en annan undersköterska till tidningen. Hon oroar sig för sina kollegor och säger att de inte fått utbildning i hur skyddsutrustningen ska användas.
Undersköterskan vill vara anonym.
I en tredje artikel syns fyra mörklagda ansikten och rubriken “Ärliga berättelser om verkligheten i vården under corona”. De som berättar är anonyma.
Det är maj 2020
Anna Skarsjö säger att hon, inte någon gång under sina tre år som avdelningsordförande, hört någon prata om meddelarfrihet på en arbetsträff. På någon utbildning kanske? Nej, det känner hon inte igen.
Än mindre om vad meddelarfriheten faktiskt innebär.
– All kontakt ska gå via chefen, det är vad folk får höra. Speciellt nu under coronapandemin. Det är nästintill absurt, att man inte skulle få berätta hur många som har dött på ett boende, det är ju offentliga handlingar.
Meddelarfriheten, rätten att prata med – och lämna ut uppgifter till en journalist. Den gäller alla, men för de som jobbar i offentlig sektor är skyddet för anställda extra starkt. Att straffa en medarbetare för att prata med media – det är förbjudet. Till och med om informationen är sekretessbelagd.
Törs man inte, säger Anna Skarsjö, då riskerar vi en tystnadskultur inom omsorgen. Att det som borde granskas, inte blir granskat.
– Att personalen inte vågar prata? Nej, det tror jag inte.
Det är Christina Dyhre Edvardsson, områdeschef för särskilda boenden i Västra Göteborg, som svarar.
– Ingen chef skulle sätta in repressalier mot en anställd för att den pratat med media. Det finns det säkert någon, eller några som tror. Men det stämmer inte.
– Det är klart att det kan finnas otydligheter. Det kan det alltid, säger hon.
Det är svårt med sekretess, säger Christina Dyhre Edvardsson. Vad som får, och vad som inte får lämnas ut. Det kanske inte alltid är känt av alla, men jo, visst pratar de om sekretess på jobbet. Det gör de.
Ni pratar om skyldigheter. Pratar ni också om rättigheter?
– Jag förstår vart du vill komma, svarar Christina Dyhre Edvardsson . Det lyfts ju lite i omgångar. Så som det är med övergripande information. Ibland är det mycket dialog – ibland mindre.
Det ebbar väl ut lite.
På arbetsträffar. Inte varje. Men någon gång om året i alla fall, konstaterar hon.
– Kommunikation är svårt, säger Christina Dyhre Edvardsson. Något av det svåraste som finns.
En tallrik åker ner i diskhon och träffar en annan. Silvana Vretoska tar en kort paus. En låda dräms igen och en hand rör runt bland knivar och gafflar och små skedar.
– De vill gärna komma åt mig. “Snart vill väl ingen jobba här, efter alla artiklar“. Hon får pikar hela tiden, säger hon.
”MÅNGA VET INTE VILKA RÄTTIGHETER DE HAR”
SILVANA VRETOSKA
Silvana Vretoska har varit fackligt skyddsombud inom äldrevården i sex år. Två gånger har hon ställt upp i media och berättat om brister på arbetsplatsen. I juni ska hon hålla en utbildning för skyddsombud och chefer, i att prata med media.
Ju högre vi låter desto bättre, säger Silvana Vretoska.
– Men jag förstår varför man gärna låter bli. Man är rädd.
För att förlora jobbet, svarar Silvana Vretoska när jag återigen ställer frågan, rädd för vadå?
– Många vet inte vilka rättigheter de har. Jag möter många med en bakgrund från länder där man blir mördad om man exempelvis engagerar sig i en fackförening. De är tacksamma över att överhuvudtaget ha en anställning.
Det är ett hårt klimat, säger Silvana Vretoska.
Silvana berättar om när hon som skyddsombud krävt bättre skyddsutrustning för personalen inom hemvården.
– Förstår du inte att du ska bidra till god samverkan? Jag förstod inte vad han menade. Jo, du ska ringa mig innan du ställer upp på en intervju.
Det var arbetsgivaren som kallat till möte. Silvana hade ställt upp på en intervju med SVT och berättat om den anmälan som hon och nio andra skyddsombud hade lämnat in så att kommunen skulle vidta åtgärder.
– På mötet satt representanter från HR och stadsdelsdirektören. Det kommer aldrig att hända, sa jag och reste mig och gick.
”DET GÅR NATURLIGTVIS ATT PEKA PÅ ORSAKEN, MEN DET ÄR SVÅRT FÖR OSS ATT BEVISA”
ANNA SKARSJÖ
Det finns alltid sätt för arbetsgivaren att komma åt en, hade Anna Skarsjö sagt. Om inte genom schemaläggning eller arbetsfördelning, så genom kontroll, eller lönesättning.
– Inte alarmerande, inte så pass att du diskrimineras, men tillräckligt mycket för att du märker av det. Det går naturligtvis att peka på orsaken, men det är svårt för oss att bevisa, hade hon sagt.
Silvana Vretoska skiter i det. Det är bara sådan hon är, säger hon.
– Jag kan tänka mig noll kronor i löneutveckling, säger Silvana. Det viktigaste är att det blir bättre.
Men det är klart, säger hon, hon har ju ett nätverk, det är det inte alla som har. Det är klart att det blir lättare att prata då.
I juni ska hon hålla sin första utbildning om att prata med media. Hon vill att alla, arbetsgivare och skyddsombud ska känna sig trygga i den rollen. Vad det innebär – vad man har för rättigheter och vad man ska tänka på.
En hökmamma. Det är vad hon kallar sig. Någon vill stärka och stötta.
– Det som har hänt mig, det ska inte få inte hända någon, säger Silvana Vretoska.
Om att prata med media
Undersköterska, 26 år, Göteborg
– Det skulle vara om jag fick vara anonym och inte berätta vilket boende jag jobbar på. Jag vill berätta, men jag vet att mina chefer inte hade blivit glada. Jag tror att många vill, men de vet att de hade fått skit för det. Man pallar inte.
Undersköterska, 27 år, Göteborg.
– Nej. Kanske om man fick vara anonym men jag tror inte det.
Undersköterska, 37 år, Göteborg
– Jag hade gärna velat, så att det kan bli bättre här. Men jag hade velat vara anonym i så fall.
Vårdpersonal hemtjänsten, 26 år, Göteborg
– Jag tror inte jag hade kunnat vara helt ärlig, även fast jag är anonym. Jag tycker hemtjänsten, där jag arbetar, har hanterat coronasituationen dåligt och det skulle kännas dumt att ”hänga ut” dem.
Frida Bergkvist
fridaber1@gmail.com