Mattias Nilsson skriver om sin resa till att bli journalist och hur han präglats av sin farfar.
Den 24 april avslutade jag min praktikperiod på Sydsvenskan och några dagar efter lämnade min farfar Kjell jordelivet. Farfar som till viss del haft en avgörande del i att jag blivit den personen och journalisten som jag blivit.
Onsdagen den 19 januari 2011 gjorde jag min journalistiska debut från soffan placerad en och en halv meter från farfar. Rögle tog emot Leksand i Hockeyallsvenskan. Rögle vann med 3-2 och kommentaren “Rögle kommer in på isen” blev den första jag skrev och “HA EN BRA KVÄLL!” avslutade mitt referat, som vad det verkar endast följdes av min nästkusin Charlotte.
Min journalistiska resa började tack vare min farfar Kjell. Han var den största sportfantasten jag någonsin träffat. Om han var bortbjuden och det var en hockeymatch på TV tog det emot för honom att lämna sin bekväma fåtölj. Och ännu mer omöjligt var det att få honom att hoppa över Malmö Redhawks hemmamatcher som han besökte år ut och år in, oavsett hur bra eller dåligt det gick. Det är utom tvivel att det är här jag, Mattias sportfantasten Nilsson fått mitt sportintresse från.
Jag var hos min farmor och farfar mycket och ofta under min uppväxt. Inte alls för att jag hade det dåligt hemma på något sätt, jag hade det helt enkelt ännu bättre där. Jag fick gå och lägga mig senare, äta godis, dricka läsk och så vidare. Det var rena paradiset.
Farfar hade också de flesta sportkanalerna. Fotboll, ishockey, handboll och speedway matades hejdlöst ut från den tunga gråa tjock-tvn som med tiden uppgraderades. Det var här min journalistiska bana började. Jag började skriva protokoll från matcherna och antecknade vilka spelare som gjorde mål, vilka som blev utvisade, vad skottstatistiken i den andra perioden blev.
Med tiden utvecklades mitt skrivande. Jag hittade en plattform som var som gjord för mig. En sajt där vem som helst, när som helst, och utan några större krav kunde liverapportera sport.
Angående mina liverapporteringar. När jag väl hade börjat fanns det inget stopp. Det rullade på i en hiskelig fart, nästan som ett ostoppbart tåg. Det spelade ingen roll om ingen följde. Kärleken till att skriva och få berätta gick inte att stoppa. Och ja, det kunde ibland bli diskussioner mellan mig och farfar angående att zappa mellan matcher. Jag liverapporterade ju faktiskt.
Jag har under senare tid haft ynnesten att få göra det på andra plattformar och det är fortfarande lika kul att göra det nu som det var att göra det som 11-åring.
Kontrasterna tydliga som natt och dag
I dag ser sportjournalistiken ut på ett annat sätt. Det är som natt och dag. Idag kan man följa de flesta sportevent- och andra tillställningar genom liverapporteringar. Hockeymatcher, Melodifestivalen och Folkhälsomyndighetens presskonferenser. Utbudet är brett och lättillgängligt via smartphone, dator och så vidare. Så var det inte för farfar förrän han kom på äldre dagar.
Medierna hårdbevakar klubbarna och notis på notis plingar till i telefonen med de senaste nyheterna från träningar och laguttagningar med mera. Det var en omöjlighet för farfar när han växte upp. Till fotbolls-VM 1958, då var farfar 15 år gammal, fick han ge sig iväg till släktingar för att kunna se Sveriges matcher i turneringen på TV. Kontrasten är enorm.
Strax efter utvecklade jag min journalistik ytterligare. Jag ville bli som Johan “Mr Madhawk” Svensson som än idag driver en av Sveriges största och hetaste hockeybloggar. En blogg som min farfar ständigt och ofta läste. Jag ville också skriva och blogga om ishockeylaget Malmö Redhawks och vara på matcherna oavsett var de spelades.
En dag i augusti, på sommarlovet 2011, skapade jag “Mattias Sportblogg”. Jag kommer faktiskt ihåg exakt hur det gick till. Det var i farmor och farfars uterum. Ett kvadratiskt rum med möbler av robust trä. Utanför skjutglaspartierna hördes fågelkvitter och lätta vindar som träffade det stora majestätiska björkträdet. Jag vände farfars dator om, som jag använde som om den var min egen, och visade honom stolt den nyskapade bloggen. Nu i efterhand har jag insett att han inte var lika entusiastisk som mig angående mina texter på den tiden, men självklart var det inget som han sa. Tvärtom. Och nej, texterna var faktiskt inte vidare bra.
Tiden gick. Jag blev bättre på att skriva och helt plötsligt började folk att följa bloggen, som då fått nytt namn med en tydligare inriktning på Malmö Redhawks: “Redhawks – Signerat Nilsson”. Om man med “folk” då kan mena sin närmsta familj och kanske någon till, som lyckats med konststycket att gilla bloggens Facebooksida med tre följare och där jag gömde mig bakom en av gillamarkeringarna.
Plötsligt fick jag chansen – och då bestämde jag mig
Jag minns fortfarande känslan av glädjerus och nervositet när jag läste mailet från Champions Hockey League om jag ville bli deras “lokala reporter” i Malmö. Självklart ville jag det. Det var mitt första uppdrag, och som grädde på moset var jag CHL:s enda svenska reporter i finalen i Växjö.
Åren gick och farfars förbannade cancer, som han redan besegrat en gång, kom tillbaka men nu på ett annat ställe i kroppen. Livet förändrades. Han och jag som, sedan jag bara var några år gammal, alltid sett Malmö Redhawks hemmamatcher på plats var nu ett minne blott. Det gick inte längre. Farfar såg matcherna på TV. Jag var på plats med pappa men också lillasyster och nu lillebror på senare tid.
I januari i år kom beskedet att det inte fanns något att göra. Ett slag som kändes i hjärtat, magen och huvudet. Ett slag med en smärta som vägrade ge sig, och som kanske aldrig kommer att gå över. Det slaget kommer nog alltid att skava lite extra i hjärtat.
Då bestämde jag mig. Om han inte kunde vara på plats, skulle jag skriva på min blogg så pass bra att när han läste skulle han få samma känsla som om han var på plats på den vadderade röda stolen bredvid mig. Det har blivit en del av min journalistik. Jag vill inte göra något svårare än vad det är. Det jag skriver ska kunna förstås av så många som möjligt, oavsett vem du är. Om läsaren inte förstår texten jag skrivit och dess innehåll, är tiden och arbetet jag lagt ner värdelöst. Oavsett hur viktig eller oviktig texten är.
Jag levde ut min dröm – men farfars läge försämrades
Den 15 februari inledde jag min praktik på Sydsvenskans sportredaktion. Inför praktiken pratade vi lite om hur det skulle vara om jag inte följt med honom på hockey från första början. Vår slutsats blev att jag nog inte alls hade varit varken den personen eller den oerhörda sportnörden som jag är nu. Därmed hade jag inte varit den journalisten som jag är nu heller.
Men vem hade jag blivit som person och journalist utan farfar? Det är en svår fråga men jag är säker på att jag inte varit så sportintresserad som jag är nu, även om jag säkerligen hade varit involverad kring sporten på något sätt. Han var också min bästa vän och det är klart att man påverkas av relationen.
Jag har aldrig träffat någon mer sportinbiten än min farfar och därför har jag svårt att se att jag skulle ramla in på det spåret av mig själv. Jag hade kanske spelat fotboll och varit lite intresserad av det, men inte alls i den utsträckningen som jag är nu.
Sett ur ett journalistiskt perspektiv hade jag inte heller varit den journalisten som jag är nu, och det är väl självklart eftersom jag hade varit en annan person. Jag tror att hur mycket man än vill eller inte vill så påverkas journalistiken av hur man själv är som person. Så länge man är medveten om det och kan balansera på den sköra tråden är det okej.
Dagar blev till veckor och med tiden blev veckor åter dagar. Farfars tillstånd blev sämre. Samtidigt, i stark kontrast, levde jag ut min dröm. Jag intervjuade profiler, var på matcher och hade den bästa tiden i mitt liv. Dessutom syntes jag på sportsidorna i tidningen som levererades till hans adress varje morgon.
Den 24 april gjorde jag min sista dag på praktiken. Två dagar senare, den 26 april somnade farfar in. Då var hans tid på jorden slut, men han har och kommer att påverka mitt liv och mig som journalist till den dagen min tid på jorden är slut. Vid varje artikel jag kommer att skriva, vid varje intervjutillfälle och vid stunderna när orden inte riktigt vill trilla ut från fingrarna och överföras till tangenterna kommer jag att bära med mig resan och farfar. Farfar, min bästa vän, som gjorde mig till sportfantast och den journalisten jag är.
Mattias Nilsson
nilsson_mattias@outlook.com