Många journalister möter en brutal verklighet med hat och hot. Det påverkar inte bara deras jobb utan hela deras liv. ”Jag kollar mig alltid omkring”, säger en journalist.
En journalist som har drabbats av hat och hot och som vill bli förbli anonym är Kim. Kim är journalist och författare med inriktning mot populärvetenskap och politik.
– Det är allt ifrån öppna hot och ryktesspridning till att de slänger ut flygblad på min tomt, sätter upp klistermärken och klottrar på huset. Det är mest för att visa att de vet vart man bor. Utslängda flygblad rubriceras som nedskräpning, vilket är samma rubricering som att slänga en fimp på gatan, så polisen gör ingenting åt det, säger Kim.
Hoten som Kim får ta emot på nätet gör polisen inte heller något åt. Inte ens när det rört sig om dödshot eller när personen som skrivit hoten gått ut med fullständigt namn.
”MED EN VISS HÅNFULLHET HAR DE SAGT TILL MIG, ATT JOURNALISTER FÅR SKYLLA SIG SJÄLVA”
KIM
–Polisen tycker inte att det är värt att bedriva några utredningar. Jag frågade varför polisen inte bara kan ringa den som mordhotar. Då svarar de att det finns risk för att personen kan erkänna och då måste polisen gripa personen och ta in den för förhör och starta upp en utredning och det har de inte resurser till, säger Kim.
Enligt polisen är det dock ovanligt att det går så långt att hoten övergår till fysiska händelser.
– Det är ganska ovanligt att någon går till handgriplighet. Det är lättare att hota någon på avstånd, säger Zandra Brodd, inspektör och arbetsledare för demokrati och hatbrottsgruppen i Skåne.
Men i flera fall har gränsen helt suddats ut mellan att bara vilja skrämmas och att nästan ta livet av journalisten. I mars i år utsattes en journalist i Piteå för ett mordförsök. Och år 1999 utsattes frilansjournalistparet Anders Carlqvist och Anna-Lena Dunger som ofta skrev för tidningen Arbetaren för en bilbomb. Anders och parets son satt i bilen när bomben small av. Båda överlevde men Anders fick bestående skador.
Också Martin Klepke, politisk redaktör och chef för ledarredaktionen på en av arbetarrörelsens tidning Arbetet, har utsatts för en bomb. I hans fall handlade det om en osammankopplad bomb i en väska inne i hans friggebod.
– Det såg ut som en bomb, så som man sett det på film, säger Martin Klepke.
Martin Klepke har fått däcken på bilen sönderskurna, hans bärbuskar på tomten uppryckta och soptunnan vält. Han har fått ett hotfullt brev från Nordiska motståndsrörelsen, där de säger att de ska komma hem till honom och döda honom. En sen kväll kom en person hem till Martin Klepke och stal hans häcksax och hackade den mot hans ytterdörr.
Och det är inte bara Martin Klepke som har fått påhälsning. VLTs före detta kriminalreporter Håkan Slagbrant misshandlades svårt i ansiktet när han en tidig morgon öppnade ytterdörren för en person som knackade på och påstod sig vara utskickad för att måla garaget. Personen misshandlade Håkan Slagbrant innan han snabbt flydde från platsen.
Enligt statistik är journalister i allmänhet dåliga på att polisanmäla händelserna de utsätts för.
– Det man kan se är att journalister inte anmäler till polisen förrän familjen hotas. Man tror som journalist att dessa händelser nästan ska ingå i jobbet, säger Zandra Brodd.
Andelen journalister som anmäler har sjunkit från cirka 33 procent till 12 procent. Oviljan till att anmäla menar journalisterna själva är erfarenheten av att det aldrig händer någonting vid en polisanmälan.
Samtliga nämnda fall har lagts ner.
”JAG HAR POLISANMÄLT MASSOR MEN DET LÄGGS NER DIREKT, VAD LEDER DET TILL? INGENTING. DE BORDE JU KUNNA GÖRA MYCKET, MYCKET MER”
MARTIN KLEPKE
På grund av de låga anmälningssiffrorna känner polisen inte till alla fall som inträffar. När journalisterna själva får svara på frågan om de är utsatta är siffrorna över hur många journalister som lever med något typ av hot eller hat väl över 30 procent. Detta enligt ”Journalisternas trygghetsundersökning” som genomfördes 2016.
Hela 1297 svarande journalister hade enligt rapporten utsatts för antingen fysiskt kroppsvåld, våld där personen ifråga har använt vapen, utsatts för att någon anlagt en brand i eller på journalistens egendom, att någon utfört en sprängning mot journalisten själv eller mot dens egendom eller utsatts för klotter på journalistens egendom.
Värst utsatta är de som bevakar politik, samhälle, utrikesrapportering och kriminalfrågor. Bland dem vittnar över 70 procent av journalisterna om att de någon gång har blivit utsatta för hot och hat.
I Sverige har det skett förändringar inom polisen under åren som gått. 2015 tillträdde Dan Eliasson som ny rikspolischef.
Det startades då fyra stycken grupper som skulle arbeta med just hat och hot, och grupperna fick det passande namnet Demokrati och hatbrottsgruppen. I dag har grupperna uppdraget att utreda dessa frågor. Dock saknar polisen fortfarande ett ordentligt lagstöd för att kunna göra något åt brotten som anmäls. Brotten bedöms oftast av polisen som ett bötesbrott och grundbrottet är då oftast olaga hot och förolämpning. Eftersom dessa inte ligger under allmänt åtal stannar de flesta fallen där. Regeringen har också gett Linnéuniversitetet i uppdrag att starta en demokratijour för bland annat journalister som blivit utsatta och som behöver någon att prata med.
Många journalister vänder sig också till sina redaktioners respektive säkerhetskonsultfirmor.
– Min redaktion har hanterat det väldigt bra ändå. De har gjort vad de har kunnat göra, säger Martin Klepke.
– VLT har ställt upp kopiöst, säger Håkan Slagbrant.
Men inte alla journalister har lyxen att få sådan hjälp.
– Frilansjournalister är en grupp som är särskilt utsatt då de inte har någon arbetsgivare som har arbetsmiljöansvaret, säger Tove Carlén, jurist på Journalistförbundet.
– För frilansjournalister kan vi på facket bland annat ge vägledning kring hur man upprättar en polisanmälan. Sen har vi också ett direktnummer till polisens brottsoffer och personskyddsgrupp. Så där kan vi hjälpa till att etablera en kontakt, säger Tove Carlén.
Ett problem är att frilansande journalister kanske gör ett jobb som publiceras först många veckor senare. Då har frilansjournalisten ofta inte längre kontakt med uppdragsgivaren eftersom jobbet är gjort och betalat. Men hoten och haten kommer kanske inte förrän efter det att artikeln är publicerad och då vågar många inte höra av sig till uppdragsgivaren i rädsla för att bli sedd som ett problem och riskera att inte få fler uppdrag.
– Vi från facket tycker att både frilansjournalisten och arbetsgivaren kan bli mycket mer proaktiva och ta upp frågan innan det händer något, säger Tove Carlén.
Trots att många journalister får hjälp både från redaktion och i vissa fall polisen så sätter det som journalisterna får stå ut med varje dag djupa spår.
”DET SOM HAR HÄNT MIG HAR PÅVERKAT MIG EXTREMT”
MARTIN KLEPKE
– Jag kollar mig alltid omkring och kollar alltid efter flyktvägar. Men det driver mig inte till vansinne, utan det har blivit en del av livet och en del av vardagen. Det är viktigt att man drar en gräns, säger Martin Klepke.
– Det som har hänt har över huvud taget inte påverkat vad jag skriver om. För om jag låter händelserna som hänt mig göra det så har de som vill tysta mig ju uppnått sitt mål och då kan jag lika väl lägga av. Men händelserna är ju kvar i minnet och det kommer de alltid att vara, säger Håkan Slagbrand.
– Jag har blivit hårdhudad av att ha levt med detta. Men det finns till exempel journalistvikarier som upplever detta för första gången. För dem blir detta en psykisk chock, säger Kim.
Kim menar att det till stor del handlar om att överleva. För att göra det måste man släppa tanken på hoten och att det finns folk där ute som är ute efter att döda en, och istället fokusera på det som är gott i livet.
– Jag har många hobbies, jag gillar till exempel att vara ute och skjuta pilbåge och jag har många vänner. Man får ägna sig åt det istället, säger Kim
Håkan Slagbrant har tagit med sig några kloka ord som polisen gav honom som tips, som han menar att alla kan göra.
– Lyft blicken, notera avvikelser i din omgivning och titta dig över axeln en extra gång.
Linnea Ömmelspång
linnea.ommelspang@hotmail.com
Läs även
