När Frankrike stängde ner samhället och Sverige lät det vara öppet, kände hon sig splittrad. Élodie Pradet skildrar landet som går sin egen väg.
När coronaviruset spred sig i Europa följde hon uppmärksamt den franska utvecklingen från sitt rum i Stockholm. När landet stängde ner samhället, rättade hon sig efter de franska restriktionerna i så stor utsträckning som möjligt. Hon höll sig hemma på sin lediga tid och kände sig splittrad mellan de två olika ländernas hantering av krisen.
I tanken var hon hos familjen och vännerna i Frankrike.
– Speciellt i början var det väldigt stressigt, att se det på distans, på avstånd. Man visste inte riktigt hur det skulle gå med vården och allting. Det var mycket ångest.
Élodie Pradet sitter i sitt rum. Hon är inneboende i en lägenhet i Stockholm. Närmaste tunnelbana är Hägerstensåsen.
Det är den 25 maj. På andra sidan skärmen berättar hon att hon flyttade från Bordeaux till Umeå för åtta år sen som utbytesstudent. Sen blev hon kvar, och hamnade i huvudstaden.
Efter svenskastudier och en kandidatexamen i journalistik har hon jobbat för flera svenska dagstidningar. Hon har också frilansat och gjort korrespondentjobb för franska och schweiziska medier och rapporterat på plats om revolutionen i Algeriet och om proteströrelsen ”gula västarna” i Frankrike.
Efter några års vikariat och frilansuppdrag hade hon tänkt lägga journalistiken på hyllan ett tag, fokusera på studierna i filmvetenskap. Hon ville vara mer kreativ. Då kom pandemin.
Frankrike hade varit nedstängt i ett par veckor när den 25-åriga journalisten blev varse om att hennes kontaktuppgifter hamnat hos Frankrikes största tv-kanal, den privata kanalen Télévision Française 1.
Sverige hade seglat upp som ett unikum bland Europas länder, och tv-kanalen behövde någon som snabbt kunde hjälpa till att rapportera från landet som gick sin egen väg. Élodie Pradets namn hade kommit på tal. Hon var först tveksam, hon hade ju andra planer. Till slut tackade hon ja.
– Jag kände okej, det här är en kris. Jag måste ändå hjälpa till, säger hon.
Sen dess har jobben blivit fler. Förfrågningar har kommit från både franska och schweiziska medier. Många vill berätta om Sverige. Ibland har hon varit tvungen att tacka nej, hon har ju sina studier att tänka på.
Vissa gånger handlar det om att filma eller skriva själv, ibland om att göra research och hjälpa journalister som tagit sig till Sverige för att skildra landet. Det har blivit en del jobb, mycket mer än vad som var tanken. Men på något sätt har jobbet som korrespondent kommit att spela en viktig roll för henne personligen. Att rapportera om Sverige från ett franskt perspektiv blev ett sätt att komma närmare Frankrike mitt i krisen.
– Speciellt i början kände jag att jag bodde på riktigt i två länder. Jag var inte i Frankrike men jag var så mycket i kontakt med mina franska vänner och min franska familj. Så det var lite svårt att ta in vad som hände i Sverige. Man visste inte vad som var rätt och fel.
När hennes franska kollegor kom till Sverige började de med att ta av sig sina munskydd. Det kändes konstigt att gå runt med dem i Stockholm. Det var bråttom i början. Både hon och de franska journalisterna trodde att den svenska nedstängningen var på ingång. Det var viktigt att skildra det unikt öppna samhället innan Sverige skulle stänga ner. Men nedstängningen kom aldrig.
I coronakrisens spår har jämförelser mellan länder kommit att få en särskild plats i mediebevakningen. Strategier har analyserats, siffror jämförts och kommenterats. Élodie Pradet är kritisk till hur teve ibland misslyckas med att visa på alla sidor av en situation. När journalister som inte är bosatta i ett land ska göra en snabb rapportering utan att känna till situationen, är risken att vissa aspekter inte kommer med. Det har hon upplevt många gånger.
– Och när folk intervjuas på engelska så blir det väldigt snabbt att man förenklar saker och så. Och det är ju skönt för tv-reportrarna. Men jag tycker inte det är bra, säger hon.
Tycker du det finns någonting journalister missar att rapportera om? Känner du någon självkritik redan?
– Det är svårt. För att det är som att journalistik ska presentera saker som ingen vet. Allting vi berättar är bara sant idag.
Samtidigt tycker hon att skildringen av hur människor i förorter drabbas, ofta glöms bort. Hon försöker själv att ta med de franska journalisterna till områden utanför Stockholms innerstad, för att inte nyhetsrapporteringen ska fokusera kring soliga uteserveringar i centrum.
Känner du ett ansvar över att du är med och skapar bilden av hur det är i Sverige just nu?
– Ja, absolut. Absolut, säger Élodie Pradet.
Carolina Svalbacke
carolinasvalbacke@gmail.com