Han minns samtalet med den unga sjuksköterskan. Han hade hört på hennes röst hur hon kände. När krisen kom blev Jason Cohen ensam reporter på lokaltidningen i Bronx. Från sin soffa i källarlägenheten gör han tre personers arbete.
Det är den 12 maj. Klockan är ett på eftermiddagen i New York City. Nedsjunken i en beigerandig soffa i en källarlägenhet i stadsdelen Bronx berättar Jason Cohen att han inte ätit frukost.
Han vaknade sent, har jobbat bort lite arbete under morgonen, gjort en telefonintervju. Gårdagens arbetsdag avslutade han en timme efter midnatt. Arbetstiderna är flytande. Han jobbar länge, men pausar ibland. Tittar på tv. Jobbar lite till.
Jason Cohen har arbetat som journalist i tolv år. Sen november förra året har han varit reporter på Bronx Times, en lokaltidning som bevakar nyheter, brott, event och kultur i stadsdelen. Samtidigt frilansar han för en tidning på Manhattan och säljer bagels i en butik. Han har alltid livnärt sig på flera jobb, är van att jobba mycket, inte sällan sju dagar eller 60–70 timmar i veckan. Nu är han fast i sin lägenhet tillsammans med sin katt.
– De flesta gångerna, under min tid som reporter, har jag alltid varit ute personligen. Gått på event, intervjuat människor personligen. Nu gör jag allt över telefonen, vilket jag hatar. Jag gör massa rewrites av pressmeddelanden, vilket jag hatar.
Kontoret har han inte besökt på länge. Virusets utbrott har gjort att ett trettiotal medarbetare på företaget, som har flera tidningar runt om i New York, permitterats. Jason Cohen är ensam reporter på tidningen som bevakar Bronx och gör tre personers arbete från sin soffa. Och arbetsuppgifterna hopar sig i stadsdelen som kommit att drabbas särskilt hårt.
– Jag bara fortsätter jobba för jag har så många artiklar jag måste skriva. Vissa dagar har jag liksom 20 uppgifter på mitt skrivbord. Idag har jag faktiskt inte så mycket, vilket är galet, säger han.
”HAN SA ATT DET VAR DEN BÄSTA PERSONEN HAN HADE KÄNT, VID SIDAN AV SIN PAPPA”
JASON COHEN
I USA har antalet döda överstigit 100 000. På New York Times framsida en söndag i maj listas 1000 namn, 1 procent av de människor som gått bort i pandemin. Efter varje namn följer en kort beskrivning. Den första svarta kvinnan att ta examen vid Harvard University. En man som samlade på frimärken och mynt. En sjuksköterska som tyckte om resor och kunskap. En man som alltid ville vara nära havet. Namn efter namn efter namn.
I New York City har stadsbilden sett annorlunda ut under våren. Gator som vanligtvis fylls av trafik, liv och rörelse dygnets alla timmar, har legat spöklikt tomma i skuggan av krisen.
Och det är de fattigaste i samhället som drabbas hårdast, i områden som Bronx där inkomsterna är lägre och folk lever mer trångbott.
När det kommer till reglerna om social distansering, har kritik riktats mot att polisen ingriper hårdare mot svarta personer än vita.
Samtidigt dör afroamerikaner och latinamerikaner av covid-19 i större utsträckning.
Villkoren varierar stort. Segregationen och orättvisan återspeglas även i pandemin. Jason Cohen berättar att det tog lång tid innan många barn i fattiga familjer fick tillgång till datorer att använda under hemundervisningen. Och i Bronx har många drabbats hårt när deras verksamheter och butiker tvingas stänga igen.
Tycker du att journalister lyckas skildra den kris som människor lever i?
– Ja, jag har läst artiklar av New York Times och Washington Post, där de har mer personal och intervjuar läkare och sjuksköterskor mer. De har definitivt skildrat det bra.
Jason Cohen producerar många fler artiklar än han skulle gjort om allt var som vanligt, ringer samtal efter samtal, gör snabba jobb och omarbetar pressmeddelanden. Det håller honom upptagen. Men vissa intervjuer bär han med sig. Han berättar om samtalet med sjuksköterskan från Bronx.
Hon var i tjugofemårsåldern och vittnade om stress, brist på skyddsutrustning och hur det kändes att hålla patienter i handen när de långt ifrån sina anhöriga tog sina sista andetag. Att ta hand om deras kroppar och ringa deras familj. Han hörde på hennes röst hur hon kände.
Och det finns fler samtal. Mannen som förlorade sin bästa vän i sviterna av viruset.
– Han sa att det var den bästa personen han hade känt, vid sidan av sin pappa, säger Jason Cohen.
Vad saknar du?
– Vara runt andra människor, prata om vad som helst, titta på sport, gå på event. Att faktiskt träffa människor personligen och skriva om det. Jag hatar att skriva om pressmeddelanden.
Två veckor efter videosamtalet skulle stadsbilden förändras igen. I New York och runt om i USA trotsar människor reglerna om social distansering för att gå ut på gatorna och protestera mot rasismen och polisvåldet mot svarta personer, efter att 46-åriga George Floyd dött i samband med ett brutalt polisingripande i Minnesota. Demonstranter skanderar orden som blev hans sista. ”I can’t breathe.”
Carolina Svalbacke
carolinasvalbacke@gmail.com