Från en by med 400 invånare i nordvästra Italien rapporterar Martina Praz om social distans, tomma torg och om en präst som tog den traditionella söndagsmässan till sociala medier.
– Min roll nu är att ge röst åt tystnaden, åt vanliga människor, och åt verkligheten i de små byarna här i bergen, där normaltillståndet har förändrats.
Hon har saknat bergen. Att få röra sig fritt och vandra längs lederna runt byn. Skulle allt vara som vanligt hade hon knutit på sig sina skor, tagit sällskap av vänner och stannat till då och då för att fota vyerna.
Men allt är inte som vanligt.
I Italien har möjligheten att andas frisk vårluft begränsats. Vänner har inte träffats på många veckor. Det vanliga livet har abrupt avstannat, fyllts med restriktioner, inomhustid och rastlösa ben.
Det är tidig eftermiddag den 11 maj när Martina Praz dyker upp på andra sidan mobilskärmen. Hon är hemma, i familjens vardagsrum. Italien har sen några dagar tillbaka börjat lätta på restriktionerna. En försiktig och stegvis öppning av samhället efter att miljoner människor suttit instängda i sina hem i nästan två månader.
Under coronavirusets utbrott har hon skildrat den förändrade tillvaron från sin hemby Issime i bergiga regionen Aostadalen. Den autonoma regionen i Italiens nordvästra hörn är en av landets minsta och har hittills inte drabbats lika hårt av coronavirusets utbrott som andra italienska regioner. I byn Issime har bara en person bekräftats smittad av covid-19.
Under vardagarna studerar hon kommunikation, tidigare på plats vid universitetet i Turin. Men sen viruset kom har den 24-åriga studenten blivit kvar hos sin familj i byn där hon växte upp. Som medarbetare på en av regionens lokaltidningar Gazzetta Matin har hon sen fem år tillbaka rapporterat om det som händer i området. På helgerna ger hon sig ut i byarna, pratar med människor och skriver om det. Ändå är hon noga med att inte kalla sig journalist. Inte än. Hon är medarbetare och student. Journalisttiteln hägrar som en målsättning i framtiden.
– Om jag får drömma så är min dröm att jobba på teve, som tv-journalist, säger hon.
Issime ligger inklämd i en dalgång mellan höga berg, nästan 1000 meter över havsytan längs en å som knyter samman byarna i området i en slingrig diagonal på kartan. Byn rymmer omkring 400 invånare, ett hotell, en restaurang, två livsmedelsbutiker och en bar. Fast vissa av verksamheterna hänger ihop. I hotellet ryms också restaurangen. I den ena livsmedelsbutiken huserar också baren. Affärsverksamheterna fyller flera funktioner i byn som under vintern ger rum åt skidåkande turister.
Men när Martina Praz delar med sig av bilder från torget, lyser livet med sin frånvaro. Byborna håller sig hemma. Italien är i kris. I media har vittnesmål ifrån krisens epicentrum i regioner som Lombardiet fått stort internationell spridning. Berättelserna är många. Vårdarbetare på frontlinjen som själva förlorar livet. Krematorier som inte hinner med. Kistor som transporteras i lastbilar till andra delar av landet, det finns för många kroppar att ta hand om. Situationen har liknats vid ett krig.
Det är det samhället som Martina Praz vill dokumentera. Ett samhälle präglat av en nationell kris. Och hon gör det i en liten bergsby, många mil från IVA-avdelningar och uppskjutna begravningar. För även i små bergsbyar har tillvaron förändrats. Hon vill berätta om avsaknaden av liv och rörelse.
– Min roll nu är att ge röst åt tystnaden, åt vanliga människor, och åt verkligheten i de små byarna här i bergen, där normaltillståndet har förändrats.
Iklädd munskydd och på behörigt avstånd har hon under helgerna gett sig ut i byn för att berätta om hur tillvaron förändrats i bergen. Hon minns samtalet med byns präst som ansträngt sig för att hänga med i den digitala tidsandan och sprida både tradition och skratt via sociala medier. Även religionen behöver omorganisera sina sociala interaktioner, poängterar hon.
De traditionella söndagsmässorna har prästen börjat sända via sociala medier sen virusets utbrott. Varje söndag ifrån en ny kyrka i området. Anhöriga får hjälpa de äldre att titta. Och varje morgon skickar prästen ljudmeddelanden till de troende, med positiva budskap att inleda dagen med. Ibland bjuder han på ett skämt.
Hon intervjuade honom från gatan. Han stod på sin balkong. Det är så man får göra i den sociala distanseringens tid. Ett stort tyg hängde från balkongräcket med en färgglad regnbåge över texten ”Med guds hjälp blir allt bra”.
Hon berättar om det lokala bandet, där hon själv spelar saxofon. Där deltar både gamla och unga från Issime. Orkestern är viktig för byn, berättar Martina Praz. De uppträder på torget och under tillställningar.
– Vi kan inte ses och spela tillsammans. Det är en aspekt som är märklig för mig och alla andra medlemmar i bandet. Vanligtvis spelar vi tillsammans en gång i veckan och nu går inte det, säger Martina Praz.
Carolina Svalbacke
carolinasvalbacke@gmail.com